En Anka i ärlighetens namn!

Så har nu kampen om verkligheten återigen dragit igång, den hätska och sådär lite obehagligt nostalgiska moraldebatten är nu i full gång i våra medier. Anna Anka menar att hemmafru livet inte bara är helt okej utan faktiskt alldeles alldeles underbart! Göran Hägglund beskriver sig som den enda som ser verkligheten för vad den faktiskt är och som förstår människor i deras vardagliga kamp mot överheten (aka. kulturvänstern, sossarna, vänstern osv.). Att Sverigedemokraterna under en lång period sakta men säkert klättrat uppåt i opinionssiffrorna är kanske också det ett tecken på en viss osäkerhet inför vårt samhälles förändringar.

För moraliska backlashes är ju verkligen inget ovanligt, nej det är snarare en regel att de ska komma med jämna mellanrum och att man då blir lite sådär lagom orolig för att något håller på att hända omkring en, att något håller på att förändras. Kanske inte så ovanligt i våra vardagsliv heller för den delen att vi ibland oroas lite över förändringar som vi inte känner oss har riktig kontroll över.

När vi nu ser en värld som många statsvetare skulle kalla "post-11September-attackerna" så finns det faktiskt en hel massa saker som är just i förändring. Vi har terrorism och kanske framförallt Islam som den nya fienden. Vi har en värld där Obama har visat att politisk vilja faktiskt kan trumfa medieundersökningar och PR-knep. Vi ser en situation där klimathotet inte bara är högst verkligt i de flesta människors ögon, utan dessutom visar det sig nu att en klar majoritet av Europas folk dessutom anser att det kan och bör lösas politiskt. Det var nog länge sedan vi var i en sådan omvälvande tid som den vi är i nu.

Att man i en sådan situation oroar sig är inte märkligt alls men det är däremot lite farligt eftersom det helt klart lämnar utrymme för mycket obehagliga konservativa tankar. För vem vill ha förändring när det faktiskt finns det trygga status-quo att falla tillbaka på? Och det är precis det här som Göran Hägglund har missuppfattat eller helt enkelt valt att ignorera, faktumet att våra åsikter och vad vi tycker om vår värld eller vad som anses folkligt givetvis påverkas av allt det som sker omkring oss. Så när Göran Hägglund eller Jimmy Åkesson uttalar sig att de faktiskt förstår hur folket har det så blir det inte alls någon spegling utan istället skapar man en oro av den känsla av förändring som ligger i luften. Man blir helt enkelt övertygad om att det nog faktiskt är något som är fel där ute trots att så kanske inte är fallet. För vi påverkas ju ständigt av media, politiker och våra vänner på samma sätt som dessa påverkas av oss. Påståendet att kulturvänstern, eller vad vi nu ska kallas, försöker förändra folks uppfattning om världen är därför helt sant. Men detta innebär också att det är EXAKT samma sak som det Göran Hägglund håller på med när han påstår sig förstå folket eller när Jimmy Åkesson påstår sig se verkligheten i Sverige. Världen är i förändring, kanske mer än någonsin och då tar de konservativa krafterna extra krafttag i försöken att påstå sig företräda verkligheten.

Jag vill därför slå ett slag för Anna Anka som med sin rubriksättning -"Jag vill bli en förebild för svenska kvinnor" - i alla fall är helt ärlig med vad det är hon vill. Hon erkänner rakt på sak att hon faktiskt är konservativ och att hon vill förändra svenska folket till att få hennes inställning i saker och ting. Alternativet till det är ju att låtsas att man vet hur svenska folket känner sig och påstå sig företräda detta, något som duon Göran/Jimmy alltså sysslar med.

Som avslutning vill jag gärna förstärka min poäng med ett musikaliskt inslag. Njut av samtiden!

Slaget mellan dikt och verklighet

Mina trettio dagar i Berlin är förvisso över, men svårigheten att skilja mellan dikt och verklighet kvarstår! Detta blev oväntat tydligt när jag på bussen hem för första gången under hela resan tog itu med lite tysk lyrik - Rilke! Det fick bli en medhavd Duineser Elegien från 1923.
Jag har nästan med flit undvikit att läsa tyskt under hela resan och ändå fick jag först nu känslan av att verkligen ha förflyttat mig överhuvudtaget. Men förflyttandet var inte till tysk mark. Känslan av overklighet slog in. Bort från Berlin, och bort från Duino. Rilkes elegi äger inte alls rum där man tror den gör. Slottet (Duino var ett slott vid adriatiska havet) är bara en scen men den lämnar man ganska kvickt i under RMR:s ledsagning. Men hur är det då, måste litteratur bära spår av sin födelseort? Inte, säger fantasykören. Eller?, dundrar Goethe och rosslar om weltliteratur.

Förra sommaren gjorde jag en resa i USA och hade noga planerat in lämplig litteratur att läsa under resans olika etapper - från västkusten till östkusten hann jag med beat i San Fransisco, Faulkner i söder, Steinbeck och Hemingway lite överallt och Whitman i öst. Klassiker i rad och små nyare inskott däremellan.
En mer underbar litterär resa har jag aldrig gjort och det var onekligen vackert att få läsa berättelserna medan man såg landskapet ifråga utanför rutan, eller gick omkring i staden, men ändå kan jag inte komma ifrån att ibland förtog dikten och verkligheten nästan varandra - om den ene överträffade den andre kunde jag nästan känna lite besvikelse. Inte större än glädjen över när de matchade förvisso, men ändå, en liten bitterhet över förskjutningen? Att känna till litteraturens ursprungsort var inte raktigenom fördelaktigt längre.

Har då dikten och verkligheten verkligen alltid nytta av varandra? Visst att de inte kan existera utan varandra, men ett visst fiendskap går ju inte att förneka mellan de två territoriella företeelser som de ju faktiskt är!

Problemet är väl enkelt löst om man väljer litteratur med så svag anknytning till verklighetens skapelseplats som möjligt, om man utgår från att den platsen kommer färga berättelsen mest eftersom den ligger närmast tillhands. Då skulle man ju minimera risken att verklighet inkräktar på dikten, och vice versa ? I så fall vore till exempel fantasy och science fiction och ett utmärkt val. Reseberättelser och hembygdsskildringar vore ett uruselt val. Men då har vi till exempel Rilke där igen - elegien tar onekligen avstamp i Duino, men utan att beskriva det. Overkligare blir det inte, trots slottets bestämda plats i tid och rum. Och Goethes teori om en världslitteratur - litteraturen är numer färgad av hela världen, alla platser är tillgängliga. Behöver då dikt och verklighet någonsin kollidera?

Det oändliga slaget mellan dikt och verklighet fortsätter och min tillfälliga lösning på problemet blir att läsa litteratur som inte har någon anknytning till platsen jag står på så jag slipper fighten. Här hos Rilke kan inte verkligheten överträffa dikten eftersom den bara fanns i Rilkes hjärna, och än mindre eftersom jag aldrig besökt Duino.

Tills jag hittar en bok som tar mig tillbaka till verkligheten lovordar jag alla former av eskapism och ironiskt nog helst i dess mest verklighetsanknutna form för att ställa till det lite; Jorge Luis Borges, den ljuvlige!

(Blanda gärna Borges med Kafka, det är ordentligt förvirrande.)

Vad händer 2010?

Ikväll lyckades jag se filmen "Zabriskie point" från 1969 en tydligen klassiskt misslyckad film som blev ganska hårt grillad av en enad kritikerkår då den gavs ut under 60-talets sista suck. Filmen i sig handlar i stora drag om just 1960-talet och den omtalade 60-talsgenerationens vilja till revolt och politisk förändring. Även om filmen kanske inte är något som definierar 60-talsgenerationen så började jag ofrånkomligt ändå grubbla lite på varför vissa tidsepoker verkar vara just så omstörtande och politiskt medvetna som exempelvis 60-talet.

För dagens unga är ju i princip bättre än 60-talsungdomarna på alla sätt och vis. Vi är mer politiskt sakkunniga; vi har längre utbildning och fler utbildar sig; vi är bättre informerade om vår omvärld och tar otroligt snabbt till oss nya trender och ideér. Möjligheterna att vara politiskt aktiva verkar alltså på pappret vara större än någonsin men ändå så verkar vi inte kunna få igång den vilja och tro på förändring som fanns tidigare. Varför inte? Vad saknas?

En populär förklaring som många inom i alla fall statsvetenskapen brukar tycka om är den i populärkulturen så kallade "chockdoktrinen", helt enkelt ett startskott eller att möjligheternas fönster måste öppnas. I 60-talets fall handlar det givetvis om Vietnamkriget. Men räcker detta som förklaring? Vi har ju miljöhot och finanskris? Ovanpå det har vi också invasionen av Irak. Så det verkar inte heller stämma in. Har vi kanske individualiserat oss själva till en punkt där vi inte länge kan se större lösningar på problemen? Miljöhot ska lösas med individuella konsumtionsmönster och källsortering. Saknar vi tilltron till stora lösningar?

Läste nyligen SvDs ledare om cato-rapporten som menade att även om inkomstklyftorna är större än någonsin så har folk det generellt så bra att vi inte längre är intresserade av förändring. Kan det vara så? Och vad är det i så fall som krävs för att aktivera människor? Om ingredienserna för protest mot orättvisor finns på plats men inget händer vad är då fel? Jag har ju tråkigt nog inte något solklart svar på detta men vill hoppas att det kanske är som en av mina professorer en gång sa om vår samtid: "Det ligger lite 60-tal i luften". Men någon repetition av 60-talet tror jag inte vi kommer få se, förmodligen är den chansen förstörd av 80- och 90-talets generation X, och när Henrik Schyffert förklarar att vi ironiserade sönder verkligheten under 90-talet så har han nog en poäng. Kanske har vi lite svårt att ta saker på så stort allvar som vi gjorde tidigare och kanske gör detta det också svårt att vilja förändra något på allvar.

10-talet blir kanske den nya chansen till nytänkande och förändring som så många väntat på men med tanke på hur vi i gruppen unga ser ut idag så är jag övertygad om att nästa sådana tidsepok kommer bli långt mycket starkare än den förra.

Bonadea!!

Jag tog med Robert Musil till parken, mest för att låta honom strosa runt lite i en stad där han förbjudits, men också för att jag själv skulle få umgås lite med hans sköna Bonadea i Mannen utan egenskaper. Äntligen har jag hittat en karaktär som jag både tycker om och fascineras av! Hur har Musil lyckats skriva på det viset?! Porträttet av Bonadea är verkligen innerligt med flera lager, och ändå verkar hennes karaktär inte skildras riktigt med samma allvar som övrigas. Efter bara några sidor förstår jag mer av och känner med Bonadea än för huvudpersonen Ulrich efter hundra – fast då får man väl ta i beaktande att han är en man utan egenskaper!

Överraskningen med läsningen var dock inte bara att jag fann Bonadea, utan även en förkristen grekisk klon! Ett definitivt läsvärt litterärt systerskap.

Bonadea pendlar ordentligt mellan klassikerna hora och madonna men det viktiga är att hon mest är däremellan – hon verkar riktig! Jag älskar hennes svartsjuka, nyckfullhet, sårbarhet och tankfullhet. Hon smider planer, förkastar, förbannar och beräknar, allt utan behärskning. Sin besvikelse verkar hon dela med Euripides Medea, som alltså kan vara en fin parallelläsning. Bonadea som bittert upptäcker sin maktlöshet och kämpar mot den, och Medea som överges av sin Jason och ger sig in i eskapader av hämnd. Lite hemtrevligt att träffa på vad som känns som samma person i en grekisk tragedi och ett modernt slagfält till roman, även om också Musils Bonadea fått sitt namn från mytologin (Bonadea var kyskhetens beskyddarinna). Läs läs!

För övrigt finner jag veckans nöje i Charlotte Perkins Gilmans The Yellow Wallpaper från 1892, en snabb och hiskelig historia om galenskap som inte ger mig någon ro då jag för tillfället bor i ett osannolikt gult rum..! Och på det temat kan alltid också Georg Heyms våldsamma novellsamling Tjuven rekommenderas, som alltid erbjuder ett stort mått av vansinne, om man inte fått nog av det hos Bonadea!

Edith Piaf räddar dagen.

Efter att ha läst diverse artiklar om Joyce Carol Oates Sverigebesök häromveckan behövdes verkligen något stärkande. Det stod mellan whiskey och Edith Piaf. Reportagen lyckades med konststycket att förminska Oates till precis den litenhet och kvinnlighet som alltid ska tillskrivas kvinnor som gör något.

Jodå, det var himlastörtande skönt och befriande att höra all storhet som Edith Piafs röst har att erbjuda medan jag läste igenom en av artiklarna igen, nämligen DN:s, men helt lyckades inte ens denna dam dämpa ångestskriken.

För det måste ändå vara fler som tröttnat på att den andra meningen i en intervju med en författare, artist, musiker eller politiker som råkar vara kvinna alltid och utan undantag beskriver personens fysiska attribut och så gärna i förhållande till dessas kvinnlighet? I fallet med DN och Oates var det, direkt efter en lista över hennes enorma litterära produktion, tal om eventuell ”havreflarnsskörhet”, koftor, viktorianska frisyrer och såklart den berömda litenheten. Och visst är det första ordet i artikeln NYGIFT; kvinna, du kommer alltid vara din civilstatus! Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, och eftersom jag inte hade lust med vare sig det ena eller andra tilltog förvirringen med stormsteg.

I sådana stunder hör jag kära Virginia Woolf kalla och jag betänker egna rum och undrar om inte Oates kropp är hennes eget rum och vad gör DN där, men så påminns jag av Lyrikvännens artikel Monsterkabinettet om att Woolfs lösning är ganska materiell; kan egna pengar och ett eget rum räcka för att skapa på lika villkor? Nog har Oates egna rum och pengar antar jag men vad hjälper det när det du åstadkommer bedöms utifrån din civilstatus och havreflarnsskörhet? Är det alltså i bedömandet som den stora orättvisan ligger idag? Vem orkar läsa din bok om den skyms av din kofta? Borde inte lösningen då vara att sluta lyssna på kritikerkåren som tittar istället för att lyssna, att skruva upp ljudet och lyssna efter storhet i stället för litenhet, att läsa texter i stället för koftor? Att välja vilka man lyssnar på kanske är den verkliga kritiken.

Så, Piaf fick sjunga högre än koftkritiker hos mig idag och Oates tänker jag läsa, inte titta på. Och jag tänker verkligen inte lägga min kvinnlighet i min kofta.

BANANAS*

Tydligen har nu alltså bananföretaget Dole bestämt sig för att stämma det Malmöbaserade filmbolaget WG Film efter att de producerat och visat en film som kritiserar Doles användning av livsfarliga kemikalier i tredje världen. Intressanta detaljer som kan vara värt att nämna är det faktum att Dole valde att stämma filmens skapare INNAN filmen hade visats, vilket ju faktiskt innebär att Dole resonerat: ”Vi vet inte vad kritiken är, men vi vet att det är kritik!”. När det gäller kraven så är det först och främst de vanliga kraven vid stämning för ärekränkning: dra in filmen, bränna rullarna (alltså att aldrig tillåta framtida visningar), ta bort hemsidan och sen kommer den intressantaste. Att regissören Fredrik Gertten aldrig igen ska få uttala sig i frågan?!

Nu tänker jag ta tjuren vid hornen och erkänna min okunskap. Jag har inte sett filmen… jag har heller inte satt mig in i Doles kemikaliepolicys eller i regissören Fredrik Gerttens bakgrund. Jag har helt enkelt ingen möjlighet att ta ställning till huruvida filmen faktiskt är lögnaktig, felaktig och faktiskt ärekränker Dole. Jag har å andra sidan inte heller någon anledning att misstro regissören Fredriks vilja att visa sanningen i sina dokumentärfilmer eller att han skulle vilja skada Dole av någon annan anledning än de som framkommer i hans film. Man skulle helt enkelt kunna säga att jag är för ovetande för att ta ställning.

Däremot vill jag väldigt gärna angripa faktumet att Dole vill lägga en framtida munkavel på filmens regissör och att de valt att kräva detta innan de sett eller bemött filmens kritik. För det är dessa två poänger som talar för att det här absolut inte handlar om att Dole känt sig ärekränkt utan endast om att de ser ett hot mot sin profit. Vi har alltså ett storföretag som skyddar sitt vinstintresse och försöker undvika kritik mot sitt varumärke. Förvånansvärt? Knappast.

Jag ska nu inte göra världens längsta och minst lästa blogginlägg men det hela handlar egentligen om ett grundläggande problem som vi stöter på när stora företag släpps ut utanför den stat där de är baserade. När den beslutande företagstoppen, oavsett om det i de enskilda fallen är en enda VD eller flera aktieägare, förflyttas långt från produktionen så blir också moralen mer avlägsen. På pappret är varje människa lika mycket värd men i praktiken blir en kemikalieförgiftad plantageanställd i Nicaragua inte behandlad som de anställda i Doles hemland. Moralen har minskat med avståndet och plötsligt känns inte längre jorden så liten som globaliseringen gör gällande.

Eftersom vi inte har några fungerande verktyg för att hantera problemet: moral-minskar-när-avstånd-ökar så är bojkott av produkten kanske en vettig lösning men jag kan aldrig riktigt komma tillika med det problem som finns när vi handplockar vilka moraliska frågor som är relevanta nog för att visa vår avsky inför. Istället borde vi kanske ta oss en ordentlig funderare kring problemet kärna: Hur kan vi se till att multinationella företag faktiskt alltid måste tvingas följa regler för moral och etik, oavsett var de har sina plantager eller huvudkvarter. Att hitta en sådan lösning ligger dock en bit utanför mitt första blogginlägg men jag vill ändå uppmana alla att tänka på problemet i en större omfattning än att Dole en enskild gång har betett sig dåligt, för allvaret i situationen är långt mycket större än så.