Slaget mellan dikt och verklighet

Mina trettio dagar i Berlin är förvisso över, men svårigheten att skilja mellan dikt och verklighet kvarstår! Detta blev oväntat tydligt när jag på bussen hem för första gången under hela resan tog itu med lite tysk lyrik - Rilke! Det fick bli en medhavd Duineser Elegien från 1923.
Jag har nästan med flit undvikit att läsa tyskt under hela resan och ändå fick jag först nu känslan av att verkligen ha förflyttat mig överhuvudtaget. Men förflyttandet var inte till tysk mark. Känslan av overklighet slog in. Bort från Berlin, och bort från Duino. Rilkes elegi äger inte alls rum där man tror den gör. Slottet (Duino var ett slott vid adriatiska havet) är bara en scen men den lämnar man ganska kvickt i under RMR:s ledsagning. Men hur är det då, måste litteratur bära spår av sin födelseort? Inte, säger fantasykören. Eller?, dundrar Goethe och rosslar om weltliteratur.

Förra sommaren gjorde jag en resa i USA och hade noga planerat in lämplig litteratur att läsa under resans olika etapper - från västkusten till östkusten hann jag med beat i San Fransisco, Faulkner i söder, Steinbeck och Hemingway lite överallt och Whitman i öst. Klassiker i rad och små nyare inskott däremellan.
En mer underbar litterär resa har jag aldrig gjort och det var onekligen vackert att få läsa berättelserna medan man såg landskapet ifråga utanför rutan, eller gick omkring i staden, men ändå kan jag inte komma ifrån att ibland förtog dikten och verkligheten nästan varandra - om den ene överträffade den andre kunde jag nästan känna lite besvikelse. Inte större än glädjen över när de matchade förvisso, men ändå, en liten bitterhet över förskjutningen? Att känna till litteraturens ursprungsort var inte raktigenom fördelaktigt längre.

Har då dikten och verkligheten verkligen alltid nytta av varandra? Visst att de inte kan existera utan varandra, men ett visst fiendskap går ju inte att förneka mellan de två territoriella företeelser som de ju faktiskt är!

Problemet är väl enkelt löst om man väljer litteratur med så svag anknytning till verklighetens skapelseplats som möjligt, om man utgår från att den platsen kommer färga berättelsen mest eftersom den ligger närmast tillhands. Då skulle man ju minimera risken att verklighet inkräktar på dikten, och vice versa ? I så fall vore till exempel fantasy och science fiction och ett utmärkt val. Reseberättelser och hembygdsskildringar vore ett uruselt val. Men då har vi till exempel Rilke där igen - elegien tar onekligen avstamp i Duino, men utan att beskriva det. Overkligare blir det inte, trots slottets bestämda plats i tid och rum. Och Goethes teori om en världslitteratur - litteraturen är numer färgad av hela världen, alla platser är tillgängliga. Behöver då dikt och verklighet någonsin kollidera?

Det oändliga slaget mellan dikt och verklighet fortsätter och min tillfälliga lösning på problemet blir att läsa litteratur som inte har någon anknytning till platsen jag står på så jag slipper fighten. Här hos Rilke kan inte verkligheten överträffa dikten eftersom den bara fanns i Rilkes hjärna, och än mindre eftersom jag aldrig besökt Duino.

Tills jag hittar en bok som tar mig tillbaka till verkligheten lovordar jag alla former av eskapism och ironiskt nog helst i dess mest verklighetsanknutna form för att ställa till det lite; Jorge Luis Borges, den ljuvlige!

(Blanda gärna Borges med Kafka, det är ordentligt förvirrande.)