Vad händer 2010?

Ikväll lyckades jag se filmen "Zabriskie point" från 1969 en tydligen klassiskt misslyckad film som blev ganska hårt grillad av en enad kritikerkår då den gavs ut under 60-talets sista suck. Filmen i sig handlar i stora drag om just 1960-talet och den omtalade 60-talsgenerationens vilja till revolt och politisk förändring. Även om filmen kanske inte är något som definierar 60-talsgenerationen så började jag ofrånkomligt ändå grubbla lite på varför vissa tidsepoker verkar vara just så omstörtande och politiskt medvetna som exempelvis 60-talet.

För dagens unga är ju i princip bättre än 60-talsungdomarna på alla sätt och vis. Vi är mer politiskt sakkunniga; vi har längre utbildning och fler utbildar sig; vi är bättre informerade om vår omvärld och tar otroligt snabbt till oss nya trender och ideér. Möjligheterna att vara politiskt aktiva verkar alltså på pappret vara större än någonsin men ändå så verkar vi inte kunna få igång den vilja och tro på förändring som fanns tidigare. Varför inte? Vad saknas?

En populär förklaring som många inom i alla fall statsvetenskapen brukar tycka om är den i populärkulturen så kallade "chockdoktrinen", helt enkelt ett startskott eller att möjligheternas fönster måste öppnas. I 60-talets fall handlar det givetvis om Vietnamkriget. Men räcker detta som förklaring? Vi har ju miljöhot och finanskris? Ovanpå det har vi också invasionen av Irak. Så det verkar inte heller stämma in. Har vi kanske individualiserat oss själva till en punkt där vi inte länge kan se större lösningar på problemen? Miljöhot ska lösas med individuella konsumtionsmönster och källsortering. Saknar vi tilltron till stora lösningar?

Läste nyligen SvDs ledare om cato-rapporten som menade att även om inkomstklyftorna är större än någonsin så har folk det generellt så bra att vi inte längre är intresserade av förändring. Kan det vara så? Och vad är det i så fall som krävs för att aktivera människor? Om ingredienserna för protest mot orättvisor finns på plats men inget händer vad är då fel? Jag har ju tråkigt nog inte något solklart svar på detta men vill hoppas att det kanske är som en av mina professorer en gång sa om vår samtid: "Det ligger lite 60-tal i luften". Men någon repetition av 60-talet tror jag inte vi kommer få se, förmodligen är den chansen förstörd av 80- och 90-talets generation X, och när Henrik Schyffert förklarar att vi ironiserade sönder verkligheten under 90-talet så har han nog en poäng. Kanske har vi lite svårt att ta saker på så stort allvar som vi gjorde tidigare och kanske gör detta det också svårt att vilja förändra något på allvar.

10-talet blir kanske den nya chansen till nytänkande och förändring som så många väntat på men med tanke på hur vi i gruppen unga ser ut idag så är jag övertygad om att nästa sådana tidsepok kommer bli långt mycket starkare än den förra.

Bonadea!!

Jag tog med Robert Musil till parken, mest för att låta honom strosa runt lite i en stad där han förbjudits, men också för att jag själv skulle få umgås lite med hans sköna Bonadea i Mannen utan egenskaper. Äntligen har jag hittat en karaktär som jag både tycker om och fascineras av! Hur har Musil lyckats skriva på det viset?! Porträttet av Bonadea är verkligen innerligt med flera lager, och ändå verkar hennes karaktär inte skildras riktigt med samma allvar som övrigas. Efter bara några sidor förstår jag mer av och känner med Bonadea än för huvudpersonen Ulrich efter hundra – fast då får man väl ta i beaktande att han är en man utan egenskaper!

Överraskningen med läsningen var dock inte bara att jag fann Bonadea, utan även en förkristen grekisk klon! Ett definitivt läsvärt litterärt systerskap.

Bonadea pendlar ordentligt mellan klassikerna hora och madonna men det viktiga är att hon mest är däremellan – hon verkar riktig! Jag älskar hennes svartsjuka, nyckfullhet, sårbarhet och tankfullhet. Hon smider planer, förkastar, förbannar och beräknar, allt utan behärskning. Sin besvikelse verkar hon dela med Euripides Medea, som alltså kan vara en fin parallelläsning. Bonadea som bittert upptäcker sin maktlöshet och kämpar mot den, och Medea som överges av sin Jason och ger sig in i eskapader av hämnd. Lite hemtrevligt att träffa på vad som känns som samma person i en grekisk tragedi och ett modernt slagfält till roman, även om också Musils Bonadea fått sitt namn från mytologin (Bonadea var kyskhetens beskyddarinna). Läs läs!

För övrigt finner jag veckans nöje i Charlotte Perkins Gilmans The Yellow Wallpaper från 1892, en snabb och hiskelig historia om galenskap som inte ger mig någon ro då jag för tillfället bor i ett osannolikt gult rum..! Och på det temat kan alltid också Georg Heyms våldsamma novellsamling Tjuven rekommenderas, som alltid erbjuder ett stort mått av vansinne, om man inte fått nog av det hos Bonadea!

Edith Piaf räddar dagen.

Efter att ha läst diverse artiklar om Joyce Carol Oates Sverigebesök häromveckan behövdes verkligen något stärkande. Det stod mellan whiskey och Edith Piaf. Reportagen lyckades med konststycket att förminska Oates till precis den litenhet och kvinnlighet som alltid ska tillskrivas kvinnor som gör något.

Jodå, det var himlastörtande skönt och befriande att höra all storhet som Edith Piafs röst har att erbjuda medan jag läste igenom en av artiklarna igen, nämligen DN:s, men helt lyckades inte ens denna dam dämpa ångestskriken.

För det måste ändå vara fler som tröttnat på att den andra meningen i en intervju med en författare, artist, musiker eller politiker som råkar vara kvinna alltid och utan undantag beskriver personens fysiska attribut och så gärna i förhållande till dessas kvinnlighet? I fallet med DN och Oates var det, direkt efter en lista över hennes enorma litterära produktion, tal om eventuell ”havreflarnsskörhet”, koftor, viktorianska frisyrer och såklart den berömda litenheten. Och visst är det första ordet i artikeln NYGIFT; kvinna, du kommer alltid vara din civilstatus! Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, och eftersom jag inte hade lust med vare sig det ena eller andra tilltog förvirringen med stormsteg.

I sådana stunder hör jag kära Virginia Woolf kalla och jag betänker egna rum och undrar om inte Oates kropp är hennes eget rum och vad gör DN där, men så påminns jag av Lyrikvännens artikel Monsterkabinettet om att Woolfs lösning är ganska materiell; kan egna pengar och ett eget rum räcka för att skapa på lika villkor? Nog har Oates egna rum och pengar antar jag men vad hjälper det när det du åstadkommer bedöms utifrån din civilstatus och havreflarnsskörhet? Är det alltså i bedömandet som den stora orättvisan ligger idag? Vem orkar läsa din bok om den skyms av din kofta? Borde inte lösningen då vara att sluta lyssna på kritikerkåren som tittar istället för att lyssna, att skruva upp ljudet och lyssna efter storhet i stället för litenhet, att läsa texter i stället för koftor? Att välja vilka man lyssnar på kanske är den verkliga kritiken.

Så, Piaf fick sjunga högre än koftkritiker hos mig idag och Oates tänker jag läsa, inte titta på. Och jag tänker verkligen inte lägga min kvinnlighet i min kofta.

BANANAS*

Tydligen har nu alltså bananföretaget Dole bestämt sig för att stämma det Malmöbaserade filmbolaget WG Film efter att de producerat och visat en film som kritiserar Doles användning av livsfarliga kemikalier i tredje världen. Intressanta detaljer som kan vara värt att nämna är det faktum att Dole valde att stämma filmens skapare INNAN filmen hade visats, vilket ju faktiskt innebär att Dole resonerat: ”Vi vet inte vad kritiken är, men vi vet att det är kritik!”. När det gäller kraven så är det först och främst de vanliga kraven vid stämning för ärekränkning: dra in filmen, bränna rullarna (alltså att aldrig tillåta framtida visningar), ta bort hemsidan och sen kommer den intressantaste. Att regissören Fredrik Gertten aldrig igen ska få uttala sig i frågan?!

Nu tänker jag ta tjuren vid hornen och erkänna min okunskap. Jag har inte sett filmen… jag har heller inte satt mig in i Doles kemikaliepolicys eller i regissören Fredrik Gerttens bakgrund. Jag har helt enkelt ingen möjlighet att ta ställning till huruvida filmen faktiskt är lögnaktig, felaktig och faktiskt ärekränker Dole. Jag har å andra sidan inte heller någon anledning att misstro regissören Fredriks vilja att visa sanningen i sina dokumentärfilmer eller att han skulle vilja skada Dole av någon annan anledning än de som framkommer i hans film. Man skulle helt enkelt kunna säga att jag är för ovetande för att ta ställning.

Däremot vill jag väldigt gärna angripa faktumet att Dole vill lägga en framtida munkavel på filmens regissör och att de valt att kräva detta innan de sett eller bemött filmens kritik. För det är dessa två poänger som talar för att det här absolut inte handlar om att Dole känt sig ärekränkt utan endast om att de ser ett hot mot sin profit. Vi har alltså ett storföretag som skyddar sitt vinstintresse och försöker undvika kritik mot sitt varumärke. Förvånansvärt? Knappast.

Jag ska nu inte göra världens längsta och minst lästa blogginlägg men det hela handlar egentligen om ett grundläggande problem som vi stöter på när stora företag släpps ut utanför den stat där de är baserade. När den beslutande företagstoppen, oavsett om det i de enskilda fallen är en enda VD eller flera aktieägare, förflyttas långt från produktionen så blir också moralen mer avlägsen. På pappret är varje människa lika mycket värd men i praktiken blir en kemikalieförgiftad plantageanställd i Nicaragua inte behandlad som de anställda i Doles hemland. Moralen har minskat med avståndet och plötsligt känns inte längre jorden så liten som globaliseringen gör gällande.

Eftersom vi inte har några fungerande verktyg för att hantera problemet: moral-minskar-när-avstånd-ökar så är bojkott av produkten kanske en vettig lösning men jag kan aldrig riktigt komma tillika med det problem som finns när vi handplockar vilka moraliska frågor som är relevanta nog för att visa vår avsky inför. Istället borde vi kanske ta oss en ordentlig funderare kring problemet kärna: Hur kan vi se till att multinationella företag faktiskt alltid måste tvingas följa regler för moral och etik, oavsett var de har sina plantager eller huvudkvarter. Att hitta en sådan lösning ligger dock en bit utanför mitt första blogginlägg men jag vill ändå uppmana alla att tänka på problemet i en större omfattning än att Dole en enskild gång har betett sig dåligt, för allvaret i situationen är långt mycket större än så.