BANANAS*

Tydligen har nu alltså bananföretaget Dole bestämt sig för att stämma det Malmöbaserade filmbolaget WG Film efter att de producerat och visat en film som kritiserar Doles användning av livsfarliga kemikalier i tredje världen. Intressanta detaljer som kan vara värt att nämna är det faktum att Dole valde att stämma filmens skapare INNAN filmen hade visats, vilket ju faktiskt innebär att Dole resonerat: ”Vi vet inte vad kritiken är, men vi vet att det är kritik!”. När det gäller kraven så är det först och främst de vanliga kraven vid stämning för ärekränkning: dra in filmen, bränna rullarna (alltså att aldrig tillåta framtida visningar), ta bort hemsidan och sen kommer den intressantaste. Att regissören Fredrik Gertten aldrig igen ska få uttala sig i frågan?!

Nu tänker jag ta tjuren vid hornen och erkänna min okunskap. Jag har inte sett filmen… jag har heller inte satt mig in i Doles kemikaliepolicys eller i regissören Fredrik Gerttens bakgrund. Jag har helt enkelt ingen möjlighet att ta ställning till huruvida filmen faktiskt är lögnaktig, felaktig och faktiskt ärekränker Dole. Jag har å andra sidan inte heller någon anledning att misstro regissören Fredriks vilja att visa sanningen i sina dokumentärfilmer eller att han skulle vilja skada Dole av någon annan anledning än de som framkommer i hans film. Man skulle helt enkelt kunna säga att jag är för ovetande för att ta ställning.

Däremot vill jag väldigt gärna angripa faktumet att Dole vill lägga en framtida munkavel på filmens regissör och att de valt att kräva detta innan de sett eller bemött filmens kritik. För det är dessa två poänger som talar för att det här absolut inte handlar om att Dole känt sig ärekränkt utan endast om att de ser ett hot mot sin profit. Vi har alltså ett storföretag som skyddar sitt vinstintresse och försöker undvika kritik mot sitt varumärke. Förvånansvärt? Knappast.

Jag ska nu inte göra världens längsta och minst lästa blogginlägg men det hela handlar egentligen om ett grundläggande problem som vi stöter på när stora företag släpps ut utanför den stat där de är baserade. När den beslutande företagstoppen, oavsett om det i de enskilda fallen är en enda VD eller flera aktieägare, förflyttas långt från produktionen så blir också moralen mer avlägsen. På pappret är varje människa lika mycket värd men i praktiken blir en kemikalieförgiftad plantageanställd i Nicaragua inte behandlad som de anställda i Doles hemland. Moralen har minskat med avståndet och plötsligt känns inte längre jorden så liten som globaliseringen gör gällande.

Eftersom vi inte har några fungerande verktyg för att hantera problemet: moral-minskar-när-avstånd-ökar så är bojkott av produkten kanske en vettig lösning men jag kan aldrig riktigt komma tillika med det problem som finns när vi handplockar vilka moraliska frågor som är relevanta nog för att visa vår avsky inför. Istället borde vi kanske ta oss en ordentlig funderare kring problemet kärna: Hur kan vi se till att multinationella företag faktiskt alltid måste tvingas följa regler för moral och etik, oavsett var de har sina plantager eller huvudkvarter. Att hitta en sådan lösning ligger dock en bit utanför mitt första blogginlägg men jag vill ändå uppmana alla att tänka på problemet i en större omfattning än att Dole en enskild gång har betett sig dåligt, för allvaret i situationen är långt mycket större än så.