Edith Piaf räddar dagen.

Efter att ha läst diverse artiklar om Joyce Carol Oates Sverigebesök häromveckan behövdes verkligen något stärkande. Det stod mellan whiskey och Edith Piaf. Reportagen lyckades med konststycket att förminska Oates till precis den litenhet och kvinnlighet som alltid ska tillskrivas kvinnor som gör något.

Jodå, det var himlastörtande skönt och befriande att höra all storhet som Edith Piafs röst har att erbjuda medan jag läste igenom en av artiklarna igen, nämligen DN:s, men helt lyckades inte ens denna dam dämpa ångestskriken.

För det måste ändå vara fler som tröttnat på att den andra meningen i en intervju med en författare, artist, musiker eller politiker som råkar vara kvinna alltid och utan undantag beskriver personens fysiska attribut och så gärna i förhållande till dessas kvinnlighet? I fallet med DN och Oates var det, direkt efter en lista över hennes enorma litterära produktion, tal om eventuell ”havreflarnsskörhet”, koftor, viktorianska frisyrer och såklart den berömda litenheten. Och visst är det första ordet i artikeln NYGIFT; kvinna, du kommer alltid vara din civilstatus! Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, och eftersom jag inte hade lust med vare sig det ena eller andra tilltog förvirringen med stormsteg.

I sådana stunder hör jag kära Virginia Woolf kalla och jag betänker egna rum och undrar om inte Oates kropp är hennes eget rum och vad gör DN där, men så påminns jag av Lyrikvännens artikel Monsterkabinettet om att Woolfs lösning är ganska materiell; kan egna pengar och ett eget rum räcka för att skapa på lika villkor? Nog har Oates egna rum och pengar antar jag men vad hjälper det när det du åstadkommer bedöms utifrån din civilstatus och havreflarnsskörhet? Är det alltså i bedömandet som den stora orättvisan ligger idag? Vem orkar läsa din bok om den skyms av din kofta? Borde inte lösningen då vara att sluta lyssna på kritikerkåren som tittar istället för att lyssna, att skruva upp ljudet och lyssna efter storhet i stället för litenhet, att läsa texter i stället för koftor? Att välja vilka man lyssnar på kanske är den verkliga kritiken.

Så, Piaf fick sjunga högre än koftkritiker hos mig idag och Oates tänker jag läsa, inte titta på. Och jag tänker verkligen inte lägga min kvinnlighet i min kofta.